Jag har alltid varit en uppfinnare. Redan som liten, i den idylliska radhuslängan i Skogås skruvade jag isär saker för att se hur de funkar. Min pappa, Ole var en stor förebild, det var aldrig ”nej det går inte”, utan han uppmuntrade mig alltid till att experimentera och skapa. Vi var partners i uppfinnandet, när jag och min bror hittade en trasig tvättmaskin hjälpte jag pappa att få den att fungera igen. ”Om jag vill göra något, så kan jag det” var mitt motto.

Jag var en av de första i min klass på högstadiet som fick internet via modem hemma. En varm sommar fastnade jag framför datorn, jag hade upptäckt att man kunde chatta. Med min stora törst för stora världen var vi som gjorda för varandra. Jag chattade och lärde mig att koda sidor i HTML. Kodningen ledde till att pappa Ole ordnade sommarjobb på sitt företag Ericsson, där jag bland annat kodade och designade en intern sida. Mitt nästa sommarjobb och senare helttidsjobb var som webbdesigner på webbyrån Corpguide Systems. Under mina år som webbdesigner på Corpguide Systems läste jag om ett yrke som hette industridesigner. Jag tyckte det lät intressant eftersom jag hade ett så positivt förhållande till uppfinnande och teknik sedan barndomen. Jag tänkte att jag kunde kombinera min estetiska kunnighet som designer med mitt stora intresse för teknik och bli industridesigner. Vilket ledde mig till Konstfack och institutionen för industridesign. Jag sökte till kandidatprogrammet i industridesign 2005.

Till arbetsproverna uppfann jag tillsammans med pappa Ole en mobilladdare – och kom in! Åren på Konstfack var en fantastisk tid i mitt liv, jag var i en miljö med andra passionerade ”skapare”, vi jobbade alla hårt och slappnade av på genom att dansa hela natten på de ökända Konstfacksfesterna. I trean åkte jag på utbyte till designskolan National Institute of Design, i Ahmedabad, Indien. Jag studerade industridesign samt accessoardesign på designskolan. Jag fick smak för det där att arbeta utomlands. Några år efter Indien åkte jag till Bangladesh, som konsult för tyska motsvarigheten till SIDA, GIZ. När jag bodde i Dhaka insjuknade jag i den tropiska sjukdomen denguefeber. Tack vare att jag fick rätt vård i tid, överlevde jag.
Under en praktik på en industridesignbyrå i Köpenhamn insåg jag att kunderna/uppdragsgivarna gärna ville att vi skulle designa på ett sätt så att produkterna lätt gick sönder, för då behövde kunderna köpa nya produkter.. Jag hade just set Al Gores dokumentärer om den hotande klimatkatastrofen världen står inför, En Obehaglig Sanning. Jag tyckte det var hårresande och jag började på allvar ifrågasätta vad det var jag hade utbildat mig till. Var mitt jobb att designa saker som skulle få folk att köpa mer saker.? Kunde jag verkligen leva med att jag gjorde det? Där min kritik av min egen yrkeskår vaknade uppstod samtidigt ett brinnande intresse för klimatsmart, miljövänlig, resursbesparande industridesign och förpackningsdesign. I Indien mötte jag hantverkare som bodde i slummen och gärna ville fortsätta med sina hantverk. Kunde jag designa produkter i deras hantverk för att gå på export? Jag gjorde ett försök att ta fram dockor i mangoträ och lokal teknik. Men de hantverkare jag anlitat fick aldrig fram en kvalité som var bra nog för att säljas i Sverige. Istället blev det ett världsproblem jag tog i tu med: När jag bodde på den indiska designskolans internat, fanns det ett slumområde som vuxit upp precis på andra sidan muren som omgärdade skolområdet. Via andra studenter på designskolan fick jag höra talas om kvinnornas hemska situation när det gällde tillgång till toaletter. Eftersom det inte fanns några toaletter i slumområdet uträttade alla sina behov utomhus. Jag hade sett män och barn uträtta sina behov vid vägkanten, men aldrig kvinnor. Kvinnor kunde bara gå när ingen såg, tidig morgon och sen kväll. Jag kunde inte släppa det. Väl tillbaka i Sverige igen började jag skissa på en lösning. Jag sökte till en kulturinkubatorn Transit på Konstfack och blev antagen. Bland andra inspirerande människor lärde mig massor om företagande och entreprenörskap. Vänner som jag lärt känna i Indien ville att jag skulle börja arbeta som deras interkationsdesigner i Bombay (detta var jag också duktig på tack vare min tidigare karriär som webbdesigner!). Jag åkte dit. Under min tid i Bombay ( som jag älskar ) fick jag ekonomiska medel från Svenska Institutet för att bygga min ekologiska cykeltoalett i Indien. Projektet går vid namn Ecoloove. Jag vann flera tävlingar med Ecoloove och fick mycket medial uppmärksamhet. Medverkade i indisk press och TV samt i på Rapport i svensk TV. Idag står en Ecoloove på Tekniska Muséet.
I samma veva som jag bodde i Indien träffade jag en indisk man och blev kär. Vi gifte oss och snart kom vår efterlängtade dotter. KeepJar är en idé som jag fick under min föräldraledighet. Jag var utfattig som föräldraledig eftersom jag varit egenföretagare innan jag gått på föräldraledighet och inte hade någon SGI. Eftersom min man åkt till Indien för att jobba var jag ensam med en bebis och 3000 kr i månaden. Vi högutbildade är ju kända för att vara medvetna konsumenter som tänker på miljö, framtid och barnens hälsa. Så även jag. Men jag hade inte råd. Jag ville bara använda nappflaskor av glas, men de gick sönder när de tappades på asfalt från vuxenhöjd. Varje gång det hände kostade det mig 100 kr. En dag när jag stod och diskade fick jag se en urdiskad barnmatsburk med en nappflaskenapp ovanpå i hyllan i köket. Idén till KeepJar var född! Jag bokade ett innovationsmöte på Startupsthlm, som samarbetar med Almi och bollen var i rullning. Med dottern i barnvagn gick jag på möten om marknadsföring, ekonomi, hos den blivande distributören, hos fabriken. KeepJar förvandlar barnmatsburkar till nappflaskor i glas Det måste vara den mest miljövänliga nappflaskan någonsin. KeepJar vann Årets Nyhet 2013, ett prestigefyllt pris som delas ut av branschorganisationen Barn och Baby, varje går. I motiveringen stod att läsa följande: Årets Nyhet 2013 är en innovativ, enkel och miljövänlig produkt, utvecklad och tillverkad i Sverige. Den skapar multifunktionalitet och främjar återanvändningen.
Årets Nyhet ligger helt rätt i tiden för den medvetna föräldern.
Årets vinnare har förstått begreppet KISS – keep it simple stupid!

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *